Vattnet ligger blankt på sina ställen men där floden är bredare är vattnet mer upprört. I snabb hastighet far vi fram, jag är förvånad över hur stark motorn faktiskt är. Jag och min väninna sitter i fören och det är en otrolig frihetskänsla jag upplever. Mangroveträden pryder kustlinjen och bakom dessa växer djungeln tät med snårig växtlighet med lianer som följer tyngdlagens kraft nedåt. En grupp delfiner uppenbarar sig vid båtens sida och simmar glatt med ett tag. Sedan försvinner de och ett pustande ljud hörs när de går upp för att hämta andan en bit från båten. Vi är ivriga med kameran men inser fort att det med kamerans slutartid nästan är omöjligt att hinna få en bra bild på djuren medan de är vid vattenytan. Solens strålar är stekheta och båten saknar tak. Vattenflaskor ligger i stora kyllådor i frigolit och att dricka är ett måste för att klara denna dag i hettan. De få båtar vi möter, hälsar och ropar Cheo och hans familj på. De flesta som försörjer sig på turism i Tucupita känner varandra. Det är nästan omöjligt att förstå den spanska som utväxlas här eftersom den till stor del är uppbyggd av slang och har en alldeles speciell och egen dialekt.
Venezuela är känt för sin mångfacetterade flora och fauna och kan klassificeras som en av världens mest ekologiskt diversifierade platser. På grund av den stora mängd olja som påträffats i västra delen av deltat riskerar en ökad framtida exploatering av området att skada växt- och djurlivet. Under vår färd ser vi dock en mängd olika papegojarter, främst den ljusröda arapapegojan, ava macao, som har en lysande fjäderskrud i rött, gult och blått och som troligen de flesta förknippar med en "typisk" papegoja. Cheo ber efter ett tag Geraldo att stanna till under ett träd vid flodbanken och pekar upp mot två brunfärgade apor som nyfiket tittar ner på oss från sina grenar.
Vi fortsätter djupare in mot deltat i några timmar och ser slutligen den lokala lilla indianbyn som vi ska besöka. Warao-indianerna eller "kanotfolket" som folket kallas på grund av sin livslånga och mycket nära kontakt med vatten, bor här. De flesta av de 18.000 warao-indianer som idag existerar befolkar Orinocodeltat med ett mindre antal i länderna Guyana och Surinam. Vi närmar oss byn som utgörs av trähus byggda på träpålar längs flodbanken. Av tradition har varje familj tre hus; ett där de lagar mat, ett där de sover och ett där kvinnorna i familjen får spendera sina dagar under sin menstruation. Byn är full av liv och en massa barn i färgglada kläder springer runt på de små broarna som binder husen samman. Tvättlinor hänger mellan husen och en tam papegoja tittar förstrött på oss från linan närmast oss. En traditionell och bild av könsrollerna är representerad, där männen sköter fisket och kvinnorna passar barnen, lagar mat och tvättar. Vi stiger i land och klättrar upp i ett av huset som ligger cirka två meter över vattenytan. Inte många verkar lägga märka till vår ankomst men några barn tittar forskande på mitt blonda hår. Annars är de förvånansvärt vana vid turister som besöker dem med lokala guider. Kvinnorna är klädda i knälånga klänningar i prunkande färger och deras mörka blanka hår räcker långt ned på ryggen. Cheos broder överlämnar en back Coca-Cola och några säckar med majsmjöl till en storväxt man som ansvarar för och leder byn som har cirka 80 invånare. Tidigare har warao-indianerna själva odlat sin majs och gjort sitt eget mjöl men på grund av bekvämlighet och närheten till Tucupita med motorbåten byn äger, har detta bortrationaliserats/avskaffats.
En generator förser byn med elektricitet och i ett av huset har många bybor samlats för att se en DVD-film, Blade 2, som Cheos broder tidigare i veckan tagit med. En TV står på ett bord och både barn och vuxna följer filmen utan att förstå engelskan. Några barn har lagt sig bekvämt tillrätta på takbjälkarna. Det är en paradoxal känsla jag får av situationen då folket annars lever primitivt av fiske och inte ens har tillgång till basal sjukvård. Tuberkulos är en vanlig infektionssjukdom i byn. Eftersom den smittar snabbt kan det få katastrofala följder för byns invånare.
En warao-pojke anländer till byn från den dagliga fisketuren i sin träkanot eller bongo och erbjuder oss att äta en måltid tillsammans med honom och hans familj. Med van hand fjällar och rensar han fisken. Innan den läggs på elden vänder han den i lite majsmjöl för att få en delikat tunn panering. Det smakar utsökt och är utan tvivel en av de godaste fiskrätter jag någonsin ätit. Till fisken serveras nybakat, fortfarande varmt majsbröd.
Vi har svårigheter att kommunicera med indianerna eftersom de talar sitt eget språk, warao, men förstår knappt något spanska. Vår guide har dock under sina turer hit, lärt sig en hel del och kommunicerar nästan obehindrat med dem. Genom kroppsspråk kan vi till viss del göra oss förstådda. Solen står fortfarande högt på himlen men värmen har avtagit en aning. Framför oss väntar nu en flera timmar lång båttur tillbaka till Tucupita. Med ett leende på läpparna och med vetskapen att vi alltid kommer att bära med oss denna oförglömliga upplevelse, stiger vi i vår båt och lämnar den lilla indianbyn.
Helena 2006-07