|
|
Resereportaget
Våra medarbetare reser mycket och ger Dig sin personliga skildring av resan i denna avdelning. Här fokuserar vi på allmänna intryck och upplevelser som kan vara av intresse för andra resenärer.
|
| 2010-01-19 | | | Vinresa till Douro |
|
Portugal är ett utpräglat vinland med ett flertal intressanta vinregioner från Alentejo i söder via bland annat Ribatejo nära Lissabon, Dao, Bairrada, Douro och till Minho i norr.
|
|
|
I Portugal finns ett stort antal druvor som är unika för landet och i kombination med regionernas stora skillnader avseende klimat, nederbörd, jordmån och höjd över havet ger detta möjlighet att producera mycket speciella viner som bara finns i Portugal, till exempel det vita (gröna) och spritsiga Vinho Verde i Minho, det söta Moscatel de Setubal eller portvinet i Douro.
I Portugal finns ett väl utbyggt nät av motorvägar som gör det lätt att snabbt förflytta sig med bil. Trafiken är minimal förutom kring större städer vid veckoslut och helger. Hastighetsgränsen på motorvägar är 120 km/h och ofta finns skyltar som visar minimihastighet och lustiga förbud mot exempelvis häst och vagn. Eftersom portugiser gillar att köra i sina nya fina bilar och hastighetskontroller är extremt sällsynta kör de flesta en bra bit över hastighetsgränsen. Vägarna är ofta 3-filiga i varje riktning, mycket välbyggda och har säkert bidragit till att halvera dödssiffrorna i vägolyckor under de senaste tio åren. Dessutom kör portugiserna mycket bättre (och nyktrare) idag än för 10 år sedan.
En av våra favoriter bland Portugals vinregioner är Douro och en resa genom landet från Algarve till Douro på 65 mil avverkas på 6 timmar. Douro-området är unikt vackert och är klassificerat av UNESCO som världsarv.
Vinregionen Douro börjar cirka 80 kilometer öster om staden Porto och sträcker sig 100 kilometer längs floden Douro ända till spanska gränsen. Det är ett bergigt område med branta terrasserade sluttningar ofta med 45 graders lutning där vinet måste skördas manuellt. Små kvantiteter bordsvin har alltid tillverkats här parallellt med huvudprodukten portvin men idag finns många sofistikerade vingårdar som fokuserar på bordsvin och gjort stora satsningar på skötsel av vingårdarna och modernisering av vinifikationen – framställningsmetoden.
Regionen Douro är skyddad av berg från det fuktiga Atlantvädret och har ett mycket soligt, varmt och torrt klimat. Temperaturen är ofta 35-40 grader på sommaren och i vissa områden regnar det endast 200 millimeter per år. Jordmånen är mestadels skiffer och vinrankorna är ofta mycket gamla, ibland uppåt 100 år. De traditionella druvorna för rött bordsvin är samma som används i Portvin, Touriga Nacional, Touriga Franca, Tinta Roriz, Tinta Barroca med flera. Druvan Sousao är en speciell blå druva som har färg även i fruktköttet och förstärker den djupt mörka färgen som är typisk för ett klassiskt rött Dourovin.
Med dagens höga kostnader för arbetskraft kostar det ca 40.000 kr per år att sköta en hektar vinrankor att jämföra med ca 5.000 kr per år i ett platt område som Estremadura.
I genomsnitt kostar mark med vinrankor ca 500.000 kr per hektar i Douro så man förstår verkligen att det vin som produceras måste vara av hög kvalitet för att man ska kunna få lönsamhet, även om en av vinmakarna Luis Seabra som vi träffade på Niepoort skojade att för att göra en liten förmögenhet från en vingård är det en fördel om man från början har en stor förmögenhet.
På vägen upp stannade vi till i vackra Santarem, lite norr om Lissabon för lunch och kom fram till Quinta do Vallado precis utanför Peso da Regua vid Dourofloden när eftermiddagljuset var som vackrast . Den här vingården ligger högt över rio Corgo som är en liten biflod till Douro och byggnaden har ägts av samma familj Ferreira sedan 1700-talets början. Varumärket Ferreira är ett mycket välkänt portvinsnamn som överlåtits till Sogrape och på Quinta do Vallado gör man idag huvudsakligen bordsviner, men även en tawny av hög kvalitet. Huvudbyggnaden har kvar sin ursprungliga exteriör men är helt renoverad och har åtta moderna gästrum som inretts i individuella stilar - alla med utsikt över floden. Glada och trevliga Paula som är gästansvarig på Quinta do Vallado tog väl hand om oss och vid ankomsten fick vi njuta ett glas av deras röda Quinta do Vallado 2007. Hon visade oss rosenträdgården, den stora swimmingpoolen i granit och berättade att de hade vandringsleder upp till bergstoppen där de flesta av deras vinrankor finns, varav cirka 40 hektar är planterat för mindre än 10 år sedan och där druvsorterna är separerade från varandra så att man kan låta olika druvor mogna optimalt före skörden. Den övriga arealen ca 25 hektar är över 80 år gamla vinstockar och här finns alla druvsorter blandade i raderna av vinstockar som var brukligt på den gamla tiden när allt vin gick till portvin. Paula erbjöd sig att ordna en visning av den egna quintan, trots att de var i full gång med att bygga en ny vinifikationsanläggning med modern arkitektur belagd med traditionell skiffersten på ytterväggarna för att smälta in i bergssluttningen. Hon fixade också besök på två andra quintor som ingår i ”The Douro Boys” som tillhör de främsta odlarna i Douro, naturligtvis Quinta do Vallado men även närliggande Quinta Vale Dona Maria och Quinta de Nápoles. Vi fick spara de två övriga till nästa års besök, Quinta do Crasto och Quinta do Vale do Méao. ”The Douro Boys” tillhör de ledande producenterna av de nya bordsvinerna med speciellt hög kvalitet från Douro men det finns många andra nätverk där man samarbetar och hjälper varandra. Ett exempel är Lavradores de feitoria som är en grupp med ett tiotal vingårdar som bland annat gör kvalitetsvinet Quinta da Costa das aguaneiras som vi fick rekommenderat i samband med middag på den nya läckra restaurangen Castas et Pratos i ett gammalt trämagasin vid järnvägsstationen i Peso da Regua. Järnvägen byggdes för att frakta vinet på ett mer effektivt sätt sedan man byggt fördämningar i floden och lagt ner den traditionella frakten med båt. Värt att notera är att man tar sig lätt fram med bil på vägen längs den södra flodstranden fram till Pinhao och på den norra sidan går järnvägen hela vägen från Porto till spanska gränsen.
Det roliga med att bo på små quintor är interaktionen med de andra gästerna som ofta är intressanta personer. På Quinta do Vallado träffade vi en trevlig kille som var försäljningsansvarig för en som han uttryckte det, mellanstor producent av korkar med en årsproduktion på runt 1,2 miljarder korkar, men endast kvalitetskorkar från Portugisisk korkek som enligt honom är den bästa i världen. Det finns ett tiotal korkproducenter i Portoregionen och de största tillverkar nära 10 miljarder korkar per år. Korkeken verkar ha en optimal växtplats i södra Portugal och även om korkek finns i andra länder så är den av lägre kvalitet. Syntetisk kork var ingen större konkurrent och hade mindre än 10% av marknaden. Han tvekade inte att ta upp nackdelarna med syntetisk kork, de håller bara tätt några år och kan inte användas för viner som ska lagras, de är svåra att korka upp och förstör korkskruven. Dessutom utsöndrar syntetisk kork flyktiga kemikalier som kan vara skadliga både för vinet och konsumenten. Viktigaste skillnaden är nog att naturkork är helt miljövänligt då korkeken binder CO2 medan syntetisk kork är baserat på fossil oljeråvara och tillför CO2 till atmosfären vid tillverkningen. Han såg mycket positivt på försäljningen av sina kvalitetskorkar av naturkork nu när många producenter i Douro satsar på kvalitetsbordsviner.
På vägen till Quinta Vale Dona Maria stannade vi till för en lätt lunch på den avant-gardistiska restaurangen D.O.C. som ligger på en nybyggd brygga vid floden 10 minuter med bil österut från Peso da Regua. Här serveras kreativa och eleganta rätter med fokus på att endast använda lokala råvaror från närregionen.
På Quinta Vale Dona Maria träffade vi deras sympatiska vinmakare Sandra Tavares da Silva som ägnade oss tid trots att de var fullt upptagna med buteljering av vinet från årgång 2007. De anlitade en mobil buteljeringsanläggning som ryms i en långtradare och hon berättade att de buteljerar 2000 flaskor i timmen. En permanent buteljering är lönsam först vid större kvantiteter, cirka 200.000 flaskor men ger ju också ett oberoende då den mobila buteljeringen måste samordnas med buteljering på närliggande quintor för att kostnaden ska bli överkomlig.
Sandra är även aktiv på Quinta do Passadouro där hennes man Jorge Borges är ansvarig vinmakare. De gör dessutom vin i sitt eget företag Wine & Soul som marknadsförs under etiketten Pintas. Hennes familj gör vin i Estremadura och även där hjälper hon till som vinmakare. Hon berättade att det inte är helt ovanligt med kvinnliga vinmakare även om yrket fortfarande är mansdominerat. Här är det inte tal om någon könskvotering utan det är bara skicklighet som gäller.
Dagen därpå hade Paula fixat in oss på en lunch med vinmakaren Luis Seabra på Quinta de Nápoles med intressanta gäster, ett par från Skottland som hade en vingård i spanska Toro, ett par som hade emigrerat från Zimbabwe och nu arbetade med mjölkprodukter i Afrika från Frankrike och ett par från England. Den här quintan tillhör Niepoort som är en gammal välkänd portvinsproducent och idag leds av Dirk Niepoort som är en företrädare för den nya stilen bordsviner i Douro vilket i detalj demonstrerades av de viner vi provade under ledning av Luis. Först provade vi ett flertal viner direkt från faten av 2007 och 2008 som skulle etiketteras som Redoma eller Vertento och förstod att det här var verkligen en annorlunda stil, mer lik en strukturerad, balanserad Medoc när vi provade deras flaggskepp Batuta. Luis betonade att de röda vinerna samtliga innehöll många olika druvsorter och de aldrig försökte vinifiera efter druva utan efter vinrankornas ålder, vingårdens jordmån, solexponering och höjd över havet. Luis var en mästare att från avstånd spotta ut de provade vinerna i en lång exakt stråle ner i det kärl på golvet som var avsett för detta ändamål – vi andra fick böja oss ner. Därefter följde en strålande lunch med ett flertal vällagade rustika rätter i samklang med den vita Redoma där reservan från 2007 var speciellt intressant, röda Redoma 2007 och Vertento 2007 var strukturerade med silkiga tanniner trots vinernas unga ålder. Lunchen avslutades med en halvflytande Serra ost som fick ätas med sked till deras LBV 2004 och som avslutning en Colheita 1998. Vi tillbringade nära tre timmar i detta glada sällskap och den sympatiske Luis som alltid sa sin personliga mening om allt och alla verkade uppskatta sällskapet.
En natt bodde vi på Vintage House som är ett stort, elegant men ändå rustikt hotell precis nere vid floden i Pinhao. Hotellet har en trevlig pool med utsikt över floden och terrasser där man kan ta ett glas vin eller äta en bit mat – dock anses deras mat inte motsvara hotellets nivå i övrigt. I juli hade de rabatter och ett dubbelrum med frukost för 140 Euro vilket är väldigt prisvärt. Vid veckosluten åker många Portobor till Douro och då är det fullt med folk och högre priser än mitt i veckan. Ett bra middagsställe, Ponte Romana, ligger vid den gamla romerska bron över Pinhao floden knappt en kilometer från hotellet. Där rekommenderade ägaren att vi skulle prova en flaska Quinta do Passadouro 2006 med noshörningsbagge på etiketten.
Från Pinhao utforskade vi landskapet, nu på den norra sidan av Dourofloden och gjorde såklart ett besök på Quinta do Passadouro där Ronald Weustink berättade om deras viner, visade deras helt nya vinifikationsanläggning och några rum som gjorts till gästrum. Hela quintan var mycket genuin och låg högt upp med en fantastisk utsikt. Varje år har deras etikett ett nytt djur. 2007 var ännu inte buteljerad men det aktuella djuret skulle offentliggöras veckan därpå. Han berättade om Dourodalens mikroklimat och att de fick väldigt lite regn, cirka 200 millimeter per år, vilket bidrog till druvornas höga kvalitet. Det gällde dock att skörda i tid och de hade ett lokalt team som skött skörden i många år. Dessa skördearbetare reste runt i Portugal och Frankrike och skördade även oliver och frukt och var på så sätt sysselsatta större delen av året. Samma team trampade druvorna i traditionella lagares (grunda bassänger där man trampar vin) på kvällen och ända fram till midnatt så skördetiden var mycket intensiv för arbetarna. Fottrampning är inte som många tror endast en turistattraktion utan den metod som ger den mest effektiva och samtidigt skonsammaste pressningen. Foten är mjuk och trampar inte sönder kärnorna och även om många har så kallade robotar där stålredskap används för samma arbete så är foten helt överlägsen. För övrigt berättade Ronald att det går bra som vinturist att besöka quintan även vid skördetid och då inbjuds man att hjälpa till med fottrampningen. Man är noga med att kyla ner lagares med speciella kylslingor för att kontrollera att inte alkoholjäsningen kommer igång. Detta för att undvika oxidation i de öppna lagares – vid pressning i traditionella vinpressar tillsätter man av samma skäl torris i en anordning som omsluter vinpressen . Själva jäsningen görs i de quintor vi besökt i temperatur-kontrollerade ståltankar under en skyddande kväveatmosfär, vilket tillverkare av kvalitetsviner i hela världen idag använder sig av.
Sista natten bodde vi på Casa de Vilharinho de Sao Romao som är en quinta i en liten by mellan Pinhao och Vila Real norr om Dourofloden. Quintan är från 1700-talet och har ett eget litet kapell från mitten av 1400-talet. Vi togs emot av Cristina van Zeller som ägde quintan och fick ett bra, nyrenoverat dubbelrum för 90 Euro med frukost. Quintan har en fin trädgård med swimmingpool och fin utsikt. På quintan träffade vi Scott som var vinimportör från New York och hade gjort en vintur i Toscana, Champagne och Bourgogne innan han kom till Portugal för att besöka Dao och Bairrada och till slut Douro. Han hade sällskap av en amerikansk tjej som var exportansvarig för Sograpes stora produktportfölj av viner till USA. Vi träffade också ett trevligt par från Skottland som skulle stanna flera dagar och vandra med utgångspunkt från quintan. Den sista kvällen samlades vi för gemensam middag vid ett långbord. Solnedgången låg framför oss och bjöd oss sakta in i en atmosfär av vin, trevligt sällskap, rungande skratt och ett fantastiskt minne för livet – och smaklökarna.
Mike 2010-01
|
|
|
|
|
|
|