Tucupita har precis vaknat och solen gassar redan starkt. Bagerier, små pittoreska livsmedelsaffärer och försäljning i stånden har satt igång. Trafiken är hård för att vara i en så liten stad. Människor hojtar hälsningsfraser till varandra på gatorna och indianerna som söker lyckan i staden har bosatt sig längs strandpromenaden utmed Orinocofloden. De är nu i full färd med att tillreda morgonmålet och att tvätta sina kläder.

Vi anlände igår då det var söndag och staden låg då stilla utan en människa på gatorna. Det var en nästan spöklik känsla och det är svårt att tro att vi idag befinner oss i samma stad. I nattbuss från Caracas for vi i sydostlig riktning fram genom det kuperade landskapet mot Ciudad Guayana. Vi hade förberett oss på en varm och klibbig bussfärd men möttes till vår förvåning av en högeffektiv luftkonditionering. Inlindade i filtar genomled vi den iskalla natten och kände ett välbehag när vi tidigt på morgonen steg ur fordonet och möttes av den slående värmen i Ciudad Guayana. Tillsammans med tre kvinnor från bygden begav vi oss i en gammal taxi från 1960-talet. Denna typ av samkörande taxi kallas "por puesto" i Venezuela och är ett vanligt förekommande transportmedel; bekvämare än lokal buss och billigare än vanlig taxi. Den sista biten mot Tucupita som ligger i floden Caño Manamos delta vilken är en av Orinocoflodens två största förgreningar.

Vi banar vår väg genom folket på trottoarerna och ser oss noga för var vi sätter ner våra fötter. Glödande cigarettfimpar, fiskrens och avloppsvatten är inte ovanligt att stöta på. Robinson, en båttursförmedlare, var en av de få personer vi mötte igår på en av Tucupitas små gator, kantad av färgglada små hus. På en liten bar med dånande merenguemusik längst in i ett privat hus informerade han oss om de olika turerna och bokade därefter in oss på en endagsbåttur i Orinocodeltat. Floden ligger sammetsgrön framför oss och vi är spända av förväntan inför äventyret vi ska ut på. En korpulent man i sällskap av sin son och broder möter oss vid bryggan. Han presenterar sig som Cheo och det är han som ska ta oss med mot de intressanta indianbyarna och den djupare djungeln. Mat, dryck och annan förtäring (rom är tydligen en självklarhet att ha med sig på turen) är inköpt och vi är redo att ge oss av. Båten som är gjord i trä är precis lagom stor för fem personer. En utombordsmotor pryder aktern och Cheo har redan förvarnat oss att det ibland uppstår problem med den eftersom den tar in vatten. Hans sjuttonårige son Geraldo, kör båten som ett led i sin förberedelse att även han bli guide i Orinocodeltat.

Vattnet ligger blankt på sina ställen men där floden är bredare är vattnet mer upprört. I snabb hastighet far vi fram, jag är förvånad över hur stark motorn faktiskt är. Jag och min väninna sitter i fören och det är en otrolig frihetskänsla jag upplever. Mangroveträden pryder kustlinjen och bakom dessa växer djungeln tät med snårig växtlighet med lianer som följer tyngdlagens kraft nedåt. En grupp delfiner uppenbarar sig vid båtens sida och simmar glatt med ett tag. Sedan försvinner de och ett pustande ljud hörs när de går upp för att hämta andan en bit från båten. Vi är ivriga med kameran men inser fort att det med kamerans slutartid nästan är omöjligt att hinna få en bra bild på djuren medan de är vid vattenytan. Solens strålar är stekheta och båten saknar tak. Vattenflaskor ligger i stora kyllådor i frigolit och att dricka är ett måste för att klara denna dag i hettan. De få båtar vi möter, hälsar och ropar Cheo och hans familj på. De flesta som försörjer sig på turism i Tucupita känner varandra. Det är nästan omöjligt att förstå den spanska som utväxlas här eftersom den till stor del är uppbyggd av slang och har en alldeles speciell och egen dialekt.

Venezuela är känt för sin mångfacetterade flora och fauna och kan klassificeras som en av världens mest ekologiskt diversifierade platser. På grund av den stora mängd olja som påträffats i västra delen av deltat riskerar en ökad framtida exploatering av området att skada växt- och djurlivet. Under vår färd ser vi dock en mängd olika papegojarter, främst den ljusröda arapapegojan, ava macao, som har en lysande fjäderskrud i rött, gult och blått och som troligen de flesta förknippar med en "typisk" papegoja. Cheo ber efter ett tag Geraldo att stanna till under ett träd vid flodbanken och pekar upp mot två brunfärgade apor som nyfiket tittar ner på oss från sina grenar.

Vi fortsätter djupare in mot deltat i några timmar och ser slutligen den lokala lilla indianbyn som vi ska besöka. Warao-indianerna eller "kanotfolket" som folket kallas på grund av sin livslånga och mycket nära kontakt med vatten, bor här. De flesta av de 18.000 warao-indianer som idag existerar befolkar Orinocodeltat med ett mindre antal i länderna Guyana och Surinam. Vi närmar oss byn som utgörs av trähus byggda på träpålar längs flodbanken. Av tradition har varje familj tre hus; ett där de lagar mat, ett där de sover och ett där kvinnorna i familjen får spendera sina dagar under sin menstruation. Byn är full av liv och en massa barn i färgglada kläder springer runt på de små broarna som binder husen samman. Tvättlinor hänger mellan husen och en tam papegoja tittar förstrött på oss från linan närmast oss. En traditionell och bild av könsrollerna är representerad, där männen sköter fisket och kvinnorna passar barnen, lagar mat och tvättar. Vi stiger i land och klättrar upp i ett av huset som ligger cirka två meter över vattenytan. Inte många verkar lägga märka till vår ankomst men några barn tittar forskande på mitt blonda hår. Annars är de förvånansvärt vana vid turister som besöker dem med lokala guider. Kvinnorna är klädda i knälånga klänningar i prunkande färger och deras mörka blanka hår räcker långt ned på ryggen. Cheos broder överlämnar en back Coca-Cola och några säckar med majsmjöl till en storväxt man som ansvarar för och leder byn som har cirka 80 invånare. Tidigare har warao-indianerna själva odlat sin majs och gjort sitt eget mjöl men på grund av bekvämlighet och närheten till Tucupita med motorbåten byn äger, har detta bortrationaliserats/avskaffats.

En generator förser byn med elektricitet och i ett av huset har många bybor samlats för att se en DVD-film, Blade 2, som Cheos broder tidigare i veckan tagit med. En TV står på ett bord och både barn och vuxna följer filmen utan att förstå engelskan. Några barn har lagt sig bekvämt tillrätta på takbjälkarna. Det är en paradoxal känsla jag får av situationen då folket annars lever primitivt av fiske och inte ens har tillgång till basal sjukvård. Tuberkulos är en vanlig infektionssjukdom i byn. Eftersom den smittar snabbt kan det få katastrofala följder för byns invånare.

En warao-pojke anländer till byn från den dagliga fisketuren i sin träkanot eller bongo och erbjuder oss att äta en måltid tillsammans med honom och hans familj. Med van hand fjällar och rensar han fisken. Innan den läggs på elden vänder han den i lite majsmjöl för att få en delikat tunn panering. Det smakar utsökt och är utan tvivel en av de godaste fiskrätter jag någonsin ätit. Till fisken serveras nybakat, fortfarande varmt majsbröd.

Vi har svårigheter att kommunicera med indianerna eftersom de talar sitt eget språk, warao, men förstår knappt något spanska. Vår guide har dock under sina turer hit, lärt sig en hel del och kommunicerar nästan obehindrat med dem. Genom kroppsspråk kan vi till viss del göra oss förstådda. Solen står fortfarande högt på himlen men värmen har avtagit en aning. Framför oss väntar nu en flera timmar lång båttur tillbaka till Tucupita. Med ett leende på läpparna och med vetskapen att vi alltid kommer att bära med oss denna oförglömliga upplevelse, stiger vi i vår båt och lämnar den lilla indianbyn.

Helena 2006-07

Läs övriga resereportage:
Tobago
Vietnam