Från Caracas, Venezuela, anländer vi till flygplatsen i Trinidads huvudstad Port of Spain som ligger tio kilometer utanför Venezuelas kust. Staten Trinidad och Tobago i Västindien består av systeröarna Trinidad och Tobago samt 21 mindre öar och republiken är en gammal brittisk koloni. Öarna är ett udda par eftersom de är mycket olika varandra. Trinidad är en modern, tätbefolkad och livlig ö med folk från alla världens hörn. Tobago är en relativt orörd plats med subtropiskt klimat och en ständig bris. Det sägs att Daniel Defoe hade Tobago i åtanke när han skrev den berömda boken "Robinson Cruse". Vi tar oss in till huvudstadens centrum och checkar in på ett litet hostel för att morgonen därpå ta båten över till Tobago. Påföljande dag vid båtterminalen är det är det fullt av liv och rörelse. Det är fredag eftermiddag och många invånare från Tobago beger sig efter en veckas arbete i Port of Spain, tillbaka till familj och vänner på sin hemö över helgen. På Trinidad är luftfuktigheten hög medan Tobago har ett soligt tropiskt klimat med ständiga vindar. På grund av denna klimatskillnad, ser många invånare i Trinidad, Tobago som sitt semestermål. I den fuktiga värmen kånkar vi våra ryggsäckar fram till biljettluckan och väljer att köpa biljetter till lastbåten som har en restid på cirka sex timmar. Uppe på däck är det svalt och skönt och det är endast ett fåtal passagerare ombord. De flesta andra har valt att ta den andra båten som tar ungefär hälften så lång tid men vi har hört att risken att bli åksjuk är så stor att vi vill inte ta några risker på den fronten. Utsikten är underbar och snart är vi ute på öppet hav. Mörkret inträder tidigt på denna del av jordklotet då solen går ned ungefär klockan sex på kvällen.

Sent på kvällen, långt efter att mörkret har infallit, når vi hamnen i Scarborough. De få gator som utgör Tobagos huvudstad och administrativa centrum är fulla med folk och ett antal snabbmatsrestauranger håller fortfarande öppet vilket samlar folkhopar. Vi är vrålhungriga och köper varsin box med nudlar, friterad kyckling och bönsås. Av en tobager på båten fick vi veta att vi kunde bo lite billigare öster om Scarborough istället för vid turiststranden Pigeon Point som de flesta semestrare väljer att bo vid. Vi sätter oss i gammal taxi och önskar att vi anlänt lite tidigare så att vi bättre hade kunnat se landskapet som vi passerar. Ön är endast drygt 4 mil lång och vi kör längs en smal kustväg för att komma till huset i Mount Saint George som vi har blivit rekommenderade. En stor blåmålad trävilla reser sig framför oss och vi får ett rum med havsutsikt och balkong för cirka 40 SEK per person och natt. Vi befinner oss på den sida av ön som vetter mot Atlanten vilket innebär att havet här är upprört och vilt och man avråds därför från att bada här.

När vi vaknar på morgonen blickar vi ut över en hänförande vy där horisonten bildar en skarp linje mellan hav och himmel. Ståtliga palmer svajar i takt med vinden och en ensam jycke strosar omkring i strandbrynet. Belåtet konstaterar vi att Daniel Defoe visste vad han skrev när han omnämnde paradiset. För att ta oss in till Scarbourogh går vi upp mot den lilla kustvägen som på vilket vi färdades hit och damen vi hyr vårt rum av har berättat att det på Tobago finns en oskriven lag som kan hjälpa oss under våra dagar på ön. Den innebär att en person som har plats över i sin bil erbjuder väntande personer längs vägen skjuts för en femma. Fullpackade bilar passerar men när vi sträcker ut tummen saktar en bil in och vi hoppar in. Hög reggaemusik ljuder från bilstereons högtalare och två män sitter i förar- respektive passagerarsätet. En kvinna sittandes bredvid mig som uppenbarligen inte känner männen utan som är i samma situation som vi, börjar intensivt prata med oss. På nästan oförståelig engelska frågar hon oss vänligt var vi kommer ifrån och börjar berätta om sitt jobb i Scarborough. Tobagos officiella språk är engelska men invånarna har en bred dialekt som innehåller mycket slang och egna ord och uttryck. Jag nickar instämmande under resten av färden för att inte verka oartig men kan samtidigt inte låta bli undra vad exakt det är hon vill berätta.

Eftersom Scarbourough inte har någon vacker sandstrand att erbjuda besluter vi oss för att fortsätta till Castara på den karibiska sidan av ön. Personerna i bilen vi färdats i hittills ska stanna i huvudstaden så vi hoppar in i ytterligare en bil som tillfälligtvis är på väg till Parlatuvier på andra sidan ön. Tre män som skrattar och pratar mycket befinner sig i bilen. Till skillnad från Trinidad anses Tobago vara ett osedvanligt säkert resmål för turister, mycket på grund av öns lilla storlek med endast cirka femtiotusen invånare men även eftersom landets stora inkomstkälla är just turism. Från det som kallas huvudstaden svänger vi av på slingriga vägar tvärs över ön, genom ett blommande och grönskande djungellandskap. Getter och bruna kor betar av det frodiga gräset i den gassande solen. Jag funderar över hur de överhuvudtaget kan överleva denna hetta. Troligen ger den rika vegetationen en svalkande inverkan. Landskapet är kuperat och på vägen får vi en magnifik vy ut över Karibien. Husen är konstruerade i enlighet med sin omgivande miljö och smälter in naturligt. Det är relativt mycket trafik på vägarna trots att det är tidig förmiddag. Många förare som kör förbi varandra hälsar och likadant tutar många på gående passerande folk som de känner igen. Överhuvudtaget är mentaliteten hjärtlig och oerhört vänlig här på ön.

Stranden vid Castara ligger stilla och den guldfärgade sanden lyser i solen. Bara ett fåtal människor är där förutom vi. Havet ligger spegelblankt och dess ljusa sandbotten ger det en turkosblå färg. Runt omkring oss reser sig den höga lummiga kusten som omger Castara bukten. Två små hotell i trä ligger diskret inne i den sluttande grönskan i harmoni med naturen. Jag är nu nästan säker på att det var här som Robinson Cruse strandade. Vi kastar oss i det svalkande vattnet och simmar rakt ut från land, i trygghet av bukten. En pelikan sitter på en förankrad fiskebåt och tittar på oss. Plötsligt flyger den iväg och glider därefter ner mot vattenytan och fångar en fisk i sin välanpassade munhåla. Vi tittar in mot land och känner en otrolig frid och stillhet, som om vi vore de sista människorna på jorden. Ett litet huvud sticker upp över ytan en bit från oss och vi upptäcker snart att det är en sköldpadda. Rädd för den mänskliga varelsen simmar den iväg och försvinner sedan ner i djupet. Naturen känns väldigt orörd och än har inte turisterna hitta hit. Endast ett fåtal hus existerar här och tanken på att ett charterhotell eller någon annan gräslig betongbyggnad skulle byggas här, känns sorglig. Tobagos har ett rikt djur- och växtliv vilket till stor del beror på närheten till Sydamerika som Trinidad en gång satt ihop med.

Ett svagt brummande hörs och en fiskebåt är på väg in mot kusten efter en dag till havs. Vi skyndar oss upp ur vattnet för att titta på dagens fångst. Fiskaren försöker lyfta något stort som ligger på botten på båten utan resultat. Ytterligare en man skyndar ner mot oss och tillsammans lyckas de bära upp en grå, en och en halv meter lång hammarhaj. Dessa hajar finns i varmtempererade och tropiska kusthav och kan bli upp till fyra meter. Hammarhajen de har fångat är vacker med den breda, flata utvidgningen av huvudets främre del, med ögonen placerade längst ut. Den ser egentligen ganska märklig ut och jag undrar vad den biologiska funktionen hos denna unika huvudform i realiteten är.

Vi stannar i Castara till skymningen då den rosafärgade himlen visar sig. En sak är säker; denna dag kommer jag att minnas och tänka tillbaka på när vardagen känns tung i ett grått och regnigt Sverige.

Helena 2006-07

Läs övriga resereportage:
Venezuela: Orinocodeltat
Vietnam