Ho Chi Minh City eller Saigon som huvudstaden tidigare hette och fortfarande heter i folkmun, myllrar av liv och motorcyklar. Cirka åtta miljoner invånare bebor staden och i trafiken syns få bilar jämfört med i andra storstäder i Sydostasien. Däremot finns det uppskattningsvis fyra miljoner motorcyklar som tar upp största delen av gatorna. Hela familjer med vuxna och barn sitter tätt ihop tryckta på motorcyklarna. Eftersom luften här är kraftigt förorenad använder de flesta vietnameser munskydd. Motorcyklarna används för att transportera allt mellan himmel och jord. Vi ser motorcyklar komma farandes med möbler, grisar, stålvajrar, bananer, höns och långa kanoter i trä. Vädret är i slutet av december behagligt (cirka 25 grader) och soldiset i kombination med avgaserna gör himmeln vitblek. Stadsbebyggelsen utgörs av relativt låga hus i fransk kolonial stil i Ho Chi Minh City. Gulputsade husfasader pryder gatorna och små caféer som serverar baguetter och croissanter ligger vid varje gathörn.

Med början omkring 1850 lade Frankrike successivt under sig Vietnam som blev en del av Franska Indokina tillsammans med Laos och Kambodja. Kampen för självständighet nådde sin höjdpunkt 1954 när fransmännen besegrades vid det legendariska slaget vid "Dien Bien Phu". En demarkationslinje drogs då vid 17:e breddgraden och Vietnam kom att delas i två delar. I norr bildade ett parti bestående av kommunister såväl som nationalister, en regering i Hanoi under ledning av kommunistledaren Ho Chi Minh (därav namnet på staden). I söder hade regimen stöd från väst och detta land ockuperades av britterna, som lät fransmännen landsätta trupper för att återta kontrollen över Vietnam. Över hundra års fransk kolonialtid har satt tydliga spår i landets kulturliv och syns fortfarande både beträffande arkitektur och beträffande livsstil.

Under vår första dag i Ho Chi Minh City besöker vi krigsmuseet som visar sig vara väl värt ett besök. På en inhägnad gård ligger det och här finns foton, berättelser och kvarlämningar från Vietnamkriget. Vietnamkriget eller "The American War" som det kallas av vietnameserna, pågick mellan 1957-1975 och hade sin bakgrund i Indokinakriget då landet delades. Under Vietnamkriget erhöll Nordvietnam stöd från Sovjetunionen och Kina medan Sydvietnam stöddes av USA. Efter 1975 bröt Vietnam mot Kina och fyra år senare utbröt ett kort krig mellan de två nationerna som Vietnam gick segrande ur. Därefter kom vietnamesiska kineser i Vietnam att attackeras. Dessa hade inte tillåtelse att lämna landet vilket likväl resulterade i att de flydde från Vietnam till näraliggande länder i Sydöstasien och därmed kom att kallas båtflyktingar.

Kalla kårar ilar längs min ryggrad när jag stirrar på fotona på napalmskadade och lemlästade människor. Missbildade foster ligger i konserverade i glasburkar i ett skåp för att visa avlövningsmedlet, Agent Oranges, katastrofala följder. USA använde sig av detta gift under kriget för att komma åt nordvietnamesiska trupper som hade sina tillhåll i djungeln. En tiondel av Vietnams yta besprutades med över 72 miljoner liter Agent Orange, främst i södra och mellersta delarna av landet. Avlövningsmedlet sprutades även över risodlingar för att terrorisera landsortsbefolkningen till kapitulation och för att driva dem in till städerna eller till de hårt kontrollerade läger som de amerikanska styrkorna upprättat. Man beräknar att det fälldes 270 kilo bomber per invånare i Vietnam, Laos och Kambodja. På gatorna på väg till museet ser vi personer stödda av kryckor med missbildade kroppar, som förorsakats av detta gift. Fortfarande idag, mer än 30 år efter krigets slut, föds små barn i Vietnam med defekta kroppsdelar som sviter av Agent Orange. Lika många missbildade barn har fötts till följd av dessa gifter som stupade amerikanska soldater i kriget. Ungefär en halv miljon vietnameser har direkt eller indirekt skador till följd av besprutningen. Man misstänker även att amerikanerna grävde ner stora mängder av giftet och att detta idag börjat läcka ut i naturen. Den tropiska regnskogen har på vissa platser helt försvunnit och som följd av den höga dioxinhalten i jord, vatten och växter har människor tvingats flytta. Under besöket på krigsmuseet förstår man med andra ord Vietnamkrigets oerhörda förödelse och den inverkan det har haft och fortfarande har på Vietnam.

Från Ho Chi Minh City beger vi oss i buss på landets väldigt dåliga landsvägar. Att färdas med buss och bil går oerhört långsamt eftersom det inte är möjligt att köra snabbare än 50 kilometer i timmen på vägarna. Vårt utflyktsmål är "Cu Chi dia Dao" eller Cu Chi-tunnlarna som ligger cirka 35 km nordväst om Ho Chi Minh. Cu Chi-tunnlarna är ett 25 mil långt nätverk av underjordiska tunnlar som byggdes under Vietnamkriget. Tunnelsystemet påbörjades av befrielserörelsen Viet Minh under 1940-talet och användes i kampen mot fransmännen. De överlevande kommunister och andra förföljda grupper som under den senare delen av 1950-talet började att slå sig samman och göra militärt motstånd, kom att kallas "Viet Cong". 1960 bildades FNL (Front National de Liberté), Sydvietnams ledande gerillarörelse. Gångarna reparerades och utvidgades för att tjäna som bas, fältsjukhus, vapenfabrik, klassrum, bostäder, kök och matsal åt FNL. Tunnlarna blev legendariska för att de möjliggjorde för FNL att ta kontrollen över ett stort landsbygdsområde nära centrala Ho Chi Minh. Tunnlarna hade tre olika mynningar; en i Mekongfloden, en i Ho Chi Minh City och en i djungeln. Öppningarna är små och passade storleksmässigt vietnameserna men var alltför små för amerikanerna. Tunnlarna är handgrävda och cirka 60 x 40 centimeter breda. Idag är en del av tunnelsystemet utvidgat till "turiststorlek" och fungerar som attraktion.

Runtom i djungeln som omger tunnlarna finns små kullar som under kriget fungerade som lufthål till tunnlarna. Stora kratrar från sprängda bomber från B52 bombplan gapar mot oss i den tropiska hettan och för minnena tillbaka till de slag som för inte så lång tid sedan utkämpades här. Vår vietnamesiske guide visar oss de oerhört grymma fällor som Viet Cong använde sig av, som utgörs av olika typer av fallgropar med uppstickande giftspjut i och rävsaxar som man inte kan ta sig loss från utan att mista sitt fastsittande ben. Inte bara området runt tunnlarna var täckta av fällor, även i tunnlarnas öppningar fanns dessa. De var dock inte avsedda att döda fienden utan bara att skada. I krig behöver generellt en död soldat ingen vård och genom att skada istället för att döda satte man tre amerikanska soldater ur strid; en skadad soldat behöver omsorg och två soldater krävdes för att bära och vårda den skadade soldaten. Anmärkningsvärt är att det under Vietnamkriget som mest levde 16 000 människor i det underjordiska tunnelsystemet.

Från Cu Chi dia Dao beger vi oss till Mekong-deltat och den berömda flytande marknaden vid "Damnoen Saduak" som ligger bara några mil från gränsen till Kambodja. Den flytande marknaden föregår på floden och varje stånd eller affär utgörs av en båt. På långa bambupinnar sitter frukter och grönsaker upphängda för att indikera att de säljs vid respektive båt. Även om all mark fortfarande ägs av staten, är idag nästan alla bönder egna företagare. Under de svåra åren efter kriget var landet tvingat att importera ris för att kunna försörja befolkningen. Idag svarar jordbruket för drygt 40 procent av exporten. Efter ett långt kommuniststyre har politiken i Vietnam nyligen reformerats mot en mer marknadsinriktad ekonomi. Reformer inom jordbruket har ökat avkastningen avsevärt och Vietnam är idag världens tredje största exportör av ris. Hela 80 procent av befolkningen lever som bönder på landsbygden. Avsaknaden av elektricitet och avancerade jordbruksmaskiner innebär att vietnameserna brukar sin egen jord på sedvanligt vis med oxe och plog. Basfödan är ris med grönsaker och den traditionella soppan, "pho" (uttalas "fö"), baserad på oxbuljong, nudlar, grönsaker och oxkött och som har mättat många munnar i Vietnam. Många i lokalbefolkningen vi pratar med i Vietnam berättar att de äter "pho" tre gånger per dag och aldrig tröttnar. Ett hundratal båtar flyter på vattnet och även om det är tidig morgon är handeln i full gång. Ofta ansvarar familjerna, som bor på de större båtarna som fungerar som husbåtar, för försäljningen. Det känns som om vi är nära att krocka några gånger med de små träkanoter som kör tätt upp vid vår båts sida och vill sälja stora mangofrukter. Kvinnorna som står upp och styr dessa iklädda den traditionella trekantshatten som skyddar mot både sol och regn, manövrerar vant sin väg genom detta myller av båtar. På en av husbåtarnas tak går en fastbunden tupp som troligen används i den nationellt populära och utbredda tuppfäktningen. Marknaden är i full gång året runt varje morgon mellan kl. 5 och 10. Det var just i detta område som flera människor omkom i den tyfon som i november 2006 drog in över landet. Många bostäder och fiskebåtar i dessa södra delar av Vietnam förstördes.

Vietnam är till skillnad från Thailand som ju kommit att bli ett mycket populärt resmål för västerlänningar, väldigt oexploaterat och därmed exotiskt. Turismen är på frammarsch och det känns tryggt och säkert att vistas där som turist och människor är otroligt vänliga. Demokratin i Vietnam är fortsatt begränsad, men positiva framsteg har skett när det gäller lagstiftning, fördelningspolitik, yttrandefrihet och medias roll. Aidsepidemin är idag en stor utmaning som Vietnam har framför sig som kräver stora insatser även från andra länder.

En bok som på ett realistiskt vis skildrar Vietnamn under är 50-talet är den berömda romanen "The Quiet American" som är skriven av Graham Greenes. Året är 1952 och Vietnams kommunistrebeller är på väg att driva de franska kolonisatörerna på flykt - och i det fördolda agerar USA för att hindra kommunisterna från att ta över. Den luttrade utrikesreportern Thomas Fowler är London Times utsände i Saigon. En dag anländer en ung amerikan, Alden Pyle som säger sig vara biståndsarbetare. Pyle och Fowler blir vänner men när Pyle förälskar sig i Fowlers älskarinna tar ett dödligt triangeldrama sin början. Situationen i Saigon blir allt farligare. Romanen har även filmatiserats med Michael Caine i huvudrollen.

Helena 2007-01

Läs övriga resereportage:
Venezuela: Orinocodeltat
Tobago